Kapitel 4
Fjärde kapitlet! Bli inte för rädda nu! xD Hoppas ni gillar det :)
Jag började gå hemmåt med rask takt. Det hade blivit mörkt och man visste aldrig vad som gömde sig i skogen eller bakom nästa gatuhörn. Även om jag kunde försvara mig gott och väl så ville jag inte precis visa upp vad jag kunde. Jag gillade egentligen inte mörker...alls. Jag försökte att inte tänka på det genom att vissla en glad liten melodi som jag kommer ihåg sen barnsben. Det fanns en sång till men jag kommer inte ihåg den klart. Det var något med
"Om du sviker, jag förlåter
om du såras, jag med dig gråter"
Jag nynnade på melodin och gick snabbare i takt med mina egna hjärtslag. Hur långt in gick vi egentligen? Jag borde väll åtminstonde komma ifrån skogen? Gick jag i cirklar? Jag kunde ju vägen hem, jag har ju gått här så många gånger...var jag vilse? Plötsligt hördes en duns och sedan en mörk viskande röst.
" Ta det lugnt nu, jag ska inte skada dig om du inte gör motstånd...heheheh..."
Jag vände mig om och allt blev svart.
...
Några Minuter Senare...
Jag vaknade i ett mörkt, dunkelt rum med bara ett fönster som det sipprade in lite ljus igenom. Jag tog mig för huvudet. Det var något kletigt på mina fingrar och på min panna. Jag kollade på fingrarna och såg ett rödaktigt klet. Jag blödde och hela mitt huvud bultade och mina knän sved. Vart var jag?
" Ha..Hallå? Är d...d...det någon d...där?" frågade jag med darrig och svag röst. Det var iskallt här och jag hade bara på mig en kort kjol och ett linne som jag hade på mig när jag gick hem från skogen...tror jag... Jag kom inte ihåg mycke från skogen men jag hade varit med någon...Nik kanske...sen hade jag gått hem och... så blev det svart... Plötsligt försvann det lilla ljus som fanns och jag hörde fotsteg komma mot mig.
" Nu är du inte så tuff va? Utan dina "Krafter"?! va?! svara mig då för fan!!"
Jag kände igen den mörka rösten och ju mer den skrek, desto ljusare blev rösten. Efter en stunds skrikande och svärande förstod jag vems röst det var. Det var Niks röst som skrek åt mig att ställa mig upp och svara. Jag gjorde som Nik sa och ställde mig upp. Mina ben var vingliga och svaga och jag kunde precis hålla mig stående. Jag öppnade min mun för att sga något när det smälldes igen av en hård smäll från den knutna näven som troligtvis tillhörde Nik...Jag dunsade ner på golvet igen och kände hur smärtan långsam spred sig ut i käken och ner mot halsen. Mina armar och ben händer darrade av både kyla och smärta och jag önskade för första gången att jag skulle dö för att slippa smärtan. Hur hände det här egentligen? Hur kom jag till det här hemska stället? Hur blev Nik så stor och stark? Hur kunde han slå mig, om och om igen, utan att reageara på mina skrik och mina försök att slå tillbaka? Mina armar och ben var som sten, fastfrusna. Jag kunde inte röra de hur mycket jag än försökte.
Hur skulle jag ta mig ur det här? Det enda jag ville var att uppfylla mitt uppdrag, att hitta och hjälpa någon i nöd och att få någon med krafter att komma och registrera sig i Morkania....Hur skulle jag göra det? Det fanns väll inte någon i nöd som jag kunde hjälpa? Och vem me krafter skulle frivilligt åka till Morkania för att reistrera sig så att man blir fånge för livet? Nu registrerar man dem med krafter redan som barn som jag blev...det finns inget jag kan göra åt det nu, men Nik? Hur skulle jag någonsin klara mig ur det här?
Jag började gå hemmåt med rask takt. Det hade blivit mörkt och man visste aldrig vad som gömde sig i skogen eller bakom nästa gatuhörn. Även om jag kunde försvara mig gott och väl så ville jag inte precis visa upp vad jag kunde. Jag gillade egentligen inte mörker...alls. Jag försökte att inte tänka på det genom att vissla en glad liten melodi som jag kommer ihåg sen barnsben. Det fanns en sång till men jag kommer inte ihåg den klart. Det var något med
"Om du sviker, jag förlåter
om du såras, jag med dig gråter"
Jag nynnade på melodin och gick snabbare i takt med mina egna hjärtslag. Hur långt in gick vi egentligen? Jag borde väll åtminstonde komma ifrån skogen? Gick jag i cirklar? Jag kunde ju vägen hem, jag har ju gått här så många gånger...var jag vilse? Plötsligt hördes en duns och sedan en mörk viskande röst.
" Ta det lugnt nu, jag ska inte skada dig om du inte gör motstånd...heheheh..."
Jag vände mig om och allt blev svart.
...
Några Minuter Senare...
Jag vaknade i ett mörkt, dunkelt rum med bara ett fönster som det sipprade in lite ljus igenom. Jag tog mig för huvudet. Det var något kletigt på mina fingrar och på min panna. Jag kollade på fingrarna och såg ett rödaktigt klet. Jag blödde och hela mitt huvud bultade och mina knän sved. Vart var jag?
" Ha..Hallå? Är d...d...det någon d...där?" frågade jag med darrig och svag röst. Det var iskallt här och jag hade bara på mig en kort kjol och ett linne som jag hade på mig när jag gick hem från skogen...tror jag... Jag kom inte ihåg mycke från skogen men jag hade varit med någon...Nik kanske...sen hade jag gått hem och... så blev det svart... Plötsligt försvann det lilla ljus som fanns och jag hörde fotsteg komma mot mig.
" Nu är du inte så tuff va? Utan dina "Krafter"?! va?! svara mig då för fan!!"
Jag kände igen den mörka rösten och ju mer den skrek, desto ljusare blev rösten. Efter en stunds skrikande och svärande förstod jag vems röst det var. Det var Niks röst som skrek åt mig att ställa mig upp och svara. Jag gjorde som Nik sa och ställde mig upp. Mina ben var vingliga och svaga och jag kunde precis hålla mig stående. Jag öppnade min mun för att sga något när det smälldes igen av en hård smäll från den knutna näven som troligtvis tillhörde Nik...Jag dunsade ner på golvet igen och kände hur smärtan långsam spred sig ut i käken och ner mot halsen. Mina armar och ben händer darrade av både kyla och smärta och jag önskade för första gången att jag skulle dö för att slippa smärtan. Hur hände det här egentligen? Hur kom jag till det här hemska stället? Hur blev Nik så stor och stark? Hur kunde han slå mig, om och om igen, utan att reageara på mina skrik och mina försök att slå tillbaka? Mina armar och ben var som sten, fastfrusna. Jag kunde inte röra de hur mycket jag än försökte.
Hur skulle jag ta mig ur det här? Det enda jag ville var att uppfylla mitt uppdrag, att hitta och hjälpa någon i nöd och att få någon med krafter att komma och registrera sig i Morkania....Hur skulle jag göra det? Det fanns väll inte någon i nöd som jag kunde hjälpa? Och vem me krafter skulle frivilligt åka till Morkania för att reistrera sig så att man blir fånge för livet? Nu registrerar man dem med krafter redan som barn som jag blev...det finns inget jag kan göra åt det nu, men Nik? Hur skulle jag någonsin klara mig ur det här?
Kommentarer
Postat av: Elvira MJackson
åååh skiiiitbraaaa :D :D :D :D
det är jättespännande!!
AWESOOOOOME
Postat av: Elvira MJackson
glömde dampa:
MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!!!!!!!!!
Postat av: Ellebelle
nuuuu ska vi kommentera här,
mermermermermermermermermermermer
Postat av: skogsturkbarnet
MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!!!!!
getbra
hästbra
kobra
grisbra!
Postat av: stadsarabbarnet
MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEERR!!!!
Lejonbra
Tigerbra
fågelbra
SKITBRAAA
Postat av: FannyTheNovellGirl<3
Oj, var det...bra? :DTack att du gillar det...älskar det... XD
Trackback
