Kapitel 7
Hejhej! nu är det bara tre kapitel kvar till kapitel tio! Då blir det nog något extra! Men det får ni se då, nu är det kapitel 7 ni ska läsa och kommentera på! så...here it comes! xD
Jag släpade honom in till mitt rum och lade honom på sängen. Jag sprang-trots vad han gjort
mot mig- och hämtade en handduk med iskallt vatten på för att dutta honom i ansiktet. Då
vaknade han definitivt! Och så blev han ren från allt blod han hade i ansiktet. Jag visste
inte varför jag gjorde det här för honom när jag vet att det var han som...kidnappade mig.
Jag kunde bara inte se honom så där, blodig och förstörd. Efter ett tag vaknade han till och
berättade allt han kom ihåg...jag tror iallafall att det var allt.
Det var han som kidnappade mig och han visste inte varför. Eller ja, han visste att han
någon eller något hade tagit över hans kropp för att kidnappa och mörda mig. När han var på
väg hem hade det helt plötsligt blivit iskallt i hela kroppen och han började må illa. Han
föll ihopp på marken och hans rygg kröktes. Han började växa och benen knäcktes. Sen kunde
han inte kontrollera sina tankar längre. Han ville bara åt mig, döda mig, skada mig. När jag
hade lyckats flytt hände det igen, fast tvärtom. Han tryckes ner på marken och han krympte.
Benen böjde sig i hans kropp och den gröna färgen försvann. Blodet kom troligtvis från att
huden inte klarade att töja ut sig så. Jag och Nik pratade ett långgt tag och kom fram till
att han hade blivit besatt av någon...eller något... Han sa förlåt minst 10 gånger innan han
gav sig. Jag sa att det inte gjorde något varje gång. Det var ju trots allt inte hans fel.
"vill...vill du sova här?" frågade jag i hopp om ett "Ja". Om han var med mig hela tiden så
kunde han väll inte bli besatt igen? Eller? Han tänkte efter en stund men nickade sedan.
"Ja, gärna. Får jag låna telefon så att jag kan ringa min mamma?" Han log mot mig.
"Ja, här" sade jag och gav honom min kommunikations-bricka. Jag klickde upp den till
storleken av två händer. Jag tittade på Nik och han tittade på mig med stora ögon.
"h..hur gjorde du det där?" frågade han med avund. Han tog emot kommunikations-brickan och
tryckte in sin mammas nummer med fortfarande enorma ögon. Jag svarde honom inte eftersom jag
nu hörde signalerna gå fram.
"Hej mamma!" sa han och ställde sig upp och gick runt i rummet sammtidigt som han pratade
med sin mamma.
"Är det okej om jag sover hos Emma?... Jag hon i skol...nej, jag..hon är inte min flickvän!"
Han tittade på min ursäktande och gick ut ur rummet. Det här kunde bli pinsamt...
"Mamma snälla...nej hon är inte det!" jag hörde på hans röst att han blev irriterad av sin
tjatiga mamma.
"Tack, jag ringer dig i morgon...ja då...ja, hejdå...kram..." Han gav mig mobilen och
suckade.
"hon ska alltid tro det värsta..." sa han och satte sig på min datastol.
"vill du ha fika?" frågade jag och undrade om jag var bra nog på att koma ifrån ämnen så att
han glömde vad hans mamma pratat om. Jag lyckades när han log och nickade. Jag gick in i köket med honom efter mig. Jag hade inte mycket att fika på så jag gjorde bara i ordning två skinkmackor med te till. Vi satte oss och fikade och pratade. Efter ett tag knackade det på dörren och jag gick och öppnade.
Jag släpade honom in till mitt rum och lade honom på sängen. Jag sprang-trots vad han gjort
mot mig- och hämtade en handduk med iskallt vatten på för att dutta honom i ansiktet. Då
vaknade han definitivt! Och så blev han ren från allt blod han hade i ansiktet. Jag visste
inte varför jag gjorde det här för honom när jag vet att det var han som...kidnappade mig.
Jag kunde bara inte se honom så där, blodig och förstörd. Efter ett tag vaknade han till och
berättade allt han kom ihåg...jag tror iallafall att det var allt.
Det var han som kidnappade mig och han visste inte varför. Eller ja, han visste att han
någon eller något hade tagit över hans kropp för att kidnappa och mörda mig. När han var på
väg hem hade det helt plötsligt blivit iskallt i hela kroppen och han började må illa. Han
föll ihopp på marken och hans rygg kröktes. Han började växa och benen knäcktes. Sen kunde
han inte kontrollera sina tankar längre. Han ville bara åt mig, döda mig, skada mig. När jag
hade lyckats flytt hände det igen, fast tvärtom. Han tryckes ner på marken och han krympte.
Benen böjde sig i hans kropp och den gröna färgen försvann. Blodet kom troligtvis från att
huden inte klarade att töja ut sig så. Jag och Nik pratade ett långgt tag och kom fram till
att han hade blivit besatt av någon...eller något... Han sa förlåt minst 10 gånger innan han
gav sig. Jag sa att det inte gjorde något varje gång. Det var ju trots allt inte hans fel.
"vill...vill du sova här?" frågade jag i hopp om ett "Ja". Om han var med mig hela tiden så
kunde han väll inte bli besatt igen? Eller? Han tänkte efter en stund men nickade sedan.
"Ja, gärna. Får jag låna telefon så att jag kan ringa min mamma?" Han log mot mig.
"Ja, här" sade jag och gav honom min kommunikations-bricka. Jag klickde upp den till
storleken av två händer. Jag tittade på Nik och han tittade på mig med stora ögon.
"h..hur gjorde du det där?" frågade han med avund. Han tog emot kommunikations-brickan och
tryckte in sin mammas nummer med fortfarande enorma ögon. Jag svarde honom inte eftersom jag
nu hörde signalerna gå fram.
"Hej mamma!" sa han och ställde sig upp och gick runt i rummet sammtidigt som han pratade
med sin mamma.
"Är det okej om jag sover hos Emma?... Jag hon i skol...nej, jag..hon är inte min flickvän!"
Han tittade på min ursäktande och gick ut ur rummet. Det här kunde bli pinsamt...
"Mamma snälla...nej hon är inte det!" jag hörde på hans röst att han blev irriterad av sin
tjatiga mamma.
"Tack, jag ringer dig i morgon...ja då...ja, hejdå...kram..." Han gav mig mobilen och
suckade.
"hon ska alltid tro det värsta..." sa han och satte sig på min datastol.
"vill du ha fika?" frågade jag och undrade om jag var bra nog på att koma ifrån ämnen så att
han glömde vad hans mamma pratat om. Jag lyckades när han log och nickade. Jag gick in i köket med honom efter mig. Jag hade inte mycket att fika på så jag gjorde bara i ordning två skinkmackor med te till. Vi satte oss och fikade och pratade. Efter ett tag knackade det på dörren och jag gick och öppnade.
Kapitel 6
Nu ni! Hur ska det gå för Emma? Och hur kunde Nik bli så? Är det ens han? Läs nu så får ni reda på det! xD <3
Jag gled på det hårda stengolvet mellan hans ben och ställde mig snabbt upp och hoppade igenom mellan dörren och dörrkarmen. Jag var ute. Nu var det bara snabbhet som kunde rädda mitt liv. Jag sprang det fortaste jag kunde mot en trappa som syntes lite längre bort. Jag satte av i korridoren och rusade upp för trappan. När jag kom upp var det lite ljusare och jag såg n dörr med skylten "Exit". Jag öppnade dörren och sprang ut. Jag vände mig snabbt om och hörde hotfulla steg från trappan och något hostande och mumlande. Jag visst var jag var. Jag var alldeles brevid lekplatsen vid skogen. Jag sprang åt andra hållet som skulle leda hem. Snart var jag hemma och när jag såg mitt hus sprang jag snabbare än jag någonsin gjort. Jag smällde upp dörren och stängde den snabbt. Jag var andfådd. Jag gick haltande och flåsande in i badrummet för att få se hur flickan i spegeln såg ut. Som mig, fast blodig, riven i hla ansiktet, lerig och lövig. Jag var hlt förstörd.
Vad var det som hände egentligen? Var det Nik som var det gröna monstret? Vad ville han? Var det någon från Morkania som hade skickat honom? Kunde man ens lita på Nik eller på någon i Morkania? Var det för att jag inte hade uppfyllt mitt uppdrag än? Jag hade väll mer tid på mig? Vad var mitt uppdrag nu igen? Just det, att ta med en oregistrerad mutant till Morkania och att försöka göra världen bättre. Jag visste redan vad som skulle hända Jorden om bara några år. Jag hade rest dit, till den här tiden, och det var katastrof. Jorden gick ju ändå under hur mycket man än grät och hur mycket man än bad och beklagade sig. Människorna på 2000-talet var själviska och brydde sig inte om konsekvenserna. När Jorden gick under hade redan en ny värld börjat skapas. Mersias. Det var en mycket speciell planet som levde ungefär som Jorden, fast mycket mer utvecklat. De använde inte Olja, elektronik, kemikalier eller något annat miljöfarligt. I Mersias fanns ett land. Morkania. Där levde alla mutanter med krafter. Där levde alla i harmoni och fred... Jag tvättade av mig och lade mig i min säng med alla tankar snurrandes i huvudet
"Nu är Jorden blott ett minne, från forna dagar och döda nätter, Nu är Mersias vårat sinne,
vad vi behagar, vårat bättre..." viskade jag långsamt och rytmiskt.
Mersias skulle existera en oändlighet längre än Jorden. Vi skulle leva längre för vi åt nyttigare mat. Vi behövde inga vaccin eftersom när man föddes fick vi automatiskt en enda vaccin-spruta som höll i sig i cirka 100 år. Plötsligt knackade det på dörren. Jag gick långsamt och öppnade. Jag ställde dörren först på glänt för att vara på den säkra sidan. Där stod Nik, med blodigt ansikte, sönderrivna kläder och lerig i ansiktet och på de kläderna som fanns kvar. Han såg hemsk ut.
"Fö..Förlåt" Mumlade han innan han ramlade ihop i hallen.
Jag gled på det hårda stengolvet mellan hans ben och ställde mig snabbt upp och hoppade igenom mellan dörren och dörrkarmen. Jag var ute. Nu var det bara snabbhet som kunde rädda mitt liv. Jag sprang det fortaste jag kunde mot en trappa som syntes lite längre bort. Jag satte av i korridoren och rusade upp för trappan. När jag kom upp var det lite ljusare och jag såg n dörr med skylten "Exit". Jag öppnade dörren och sprang ut. Jag vände mig snabbt om och hörde hotfulla steg från trappan och något hostande och mumlande. Jag visst var jag var. Jag var alldeles brevid lekplatsen vid skogen. Jag sprang åt andra hållet som skulle leda hem. Snart var jag hemma och när jag såg mitt hus sprang jag snabbare än jag någonsin gjort. Jag smällde upp dörren och stängde den snabbt. Jag var andfådd. Jag gick haltande och flåsande in i badrummet för att få se hur flickan i spegeln såg ut. Som mig, fast blodig, riven i hla ansiktet, lerig och lövig. Jag var hlt förstörd.
Vad var det som hände egentligen? Var det Nik som var det gröna monstret? Vad ville han? Var det någon från Morkania som hade skickat honom? Kunde man ens lita på Nik eller på någon i Morkania? Var det för att jag inte hade uppfyllt mitt uppdrag än? Jag hade väll mer tid på mig? Vad var mitt uppdrag nu igen? Just det, att ta med en oregistrerad mutant till Morkania och att försöka göra världen bättre. Jag visste redan vad som skulle hända Jorden om bara några år. Jag hade rest dit, till den här tiden, och det var katastrof. Jorden gick ju ändå under hur mycket man än grät och hur mycket man än bad och beklagade sig. Människorna på 2000-talet var själviska och brydde sig inte om konsekvenserna. När Jorden gick under hade redan en ny värld börjat skapas. Mersias. Det var en mycket speciell planet som levde ungefär som Jorden, fast mycket mer utvecklat. De använde inte Olja, elektronik, kemikalier eller något annat miljöfarligt. I Mersias fanns ett land. Morkania. Där levde alla mutanter med krafter. Där levde alla i harmoni och fred... Jag tvättade av mig och lade mig i min säng med alla tankar snurrandes i huvudet
"Nu är Jorden blott ett minne, från forna dagar och döda nätter, Nu är Mersias vårat sinne,
vad vi behagar, vårat bättre..." viskade jag långsamt och rytmiskt.
Mersias skulle existera en oändlighet längre än Jorden. Vi skulle leva längre för vi åt nyttigare mat. Vi behövde inga vaccin eftersom när man föddes fick vi automatiskt en enda vaccin-spruta som höll i sig i cirka 100 år. Plötsligt knackade det på dörren. Jag gick långsamt och öppnade. Jag ställde dörren först på glänt för att vara på den säkra sidan. Där stod Nik, med blodigt ansikte, sönderrivna kläder och lerig i ansiktet och på de kläderna som fanns kvar. Han såg hemsk ut.
"Fö..Förlåt" Mumlade han innan han ramlade ihop i hallen.
Kapitel 5
Jippie! Kapitel 5! Jag har legat efter lite men nu är jag nog ikapp. Hoppas ni gillar det! xD Here it comes! <3
Jag satte mig upp, helt rufsig i håret och med barr, mossa och något klet på hela mig. Åhh
vilken dröm jag hade...den kändes så äkta...nästan som om den var äkta. Jag ställde mig upp
och ruskade ur håret från skräpet. När jag gnuggat mig i ögonen tittad jag mig omkring i
mitt hus. Men...det här var inte mitt hus? Jag var i ett dunkelt rum med väggar, tak och
golv av betong. Endast ett litet fönster fanns långt upp på väggen där det sipprade in lite,
lite ljus ifrån. Det måste betyda att jag var i en källare. Det här rummet påminnde mig om
något...Min dröm! Nej, det kan inte vara sant! Var jag i min egen dröm?! Jag tog ett steg
innan jag kom på att jag hade krafter så att jag kunde tända ljus så att jag såg något.
Jag slöt ögonen och knöt näven. När jag öppnade handen kom en stor förvåning för mig när jag
såg...ingenting... Min hand hade ingen eld eller låga i sig. Dn var en helt vanlig hand som
alla andras... en vanlig hand...men... hur? I drömmen var Nik den som skadade och gjorde
hemska saker men i verkligheten...i verkligheten var han väll snäll? Mitt huvud snurrade.
Jag var verkligen trött nu...Mina ben vinglade och jag snubblade när jag försökte ta ett
steg framåt. En smäll hödres och en stor och muskulös man steg in i rummet och lämmnade
dörren öppen. Från dörren kom det ganska mycket ljus så man såg iallafall sina egna blodiga,
smala fingrar. Mannen gick emot mig med långa, hotfulla steg. Hans hår var rufsigt och han
var ENORM...hans hud skiftade i grön men det var nog bara ljuset...hoppades jag.
"Hrmfm...det här var inte mitt fel vet du? Det är ditt...Nu ska du berätta ... Hmrftm!...
för mig varför du kom hit..." Mannn stod i skuggan av dörren och man såg honom hånle. Han
tog tt steg framåt och han hostade till. När han hostade såg det ut som om den muskulösa och
onormalt stora mannen krympte en aning. Han gick emot mig och när han kom ut ur skuggan och
in i ljuset såg jag , till min förskräckelse, att det var...Nik! Hur kunde det vara Nik? Han
var ju hemma? Eller?
"Nu Hmrpt, nu är du inte så cool längre va? Va?! " Han vrålade orden i mitt öra och jag såg
förskräckt på honom. Han krympte verkligen när han hostade! Jag måste handla fort, och det
var nu! Dörren stod på glänt och jag var så liten att jag skulle kunna slinka igenom där om
jag var snabb.Nik var så stor och hans ben var så långa att jag skulle kunna slinka mellan
hans bn eftersom han tog upp resten av rummet så jag kunde inte ta mig förbi honom. Jag var
ganska snabb och jag var tvungen at skynda mig innan han hostade igen och krympte. Jag tog
sats och hoppade.
Jag satte mig upp, helt rufsig i håret och med barr, mossa och något klet på hela mig. Åhh
vilken dröm jag hade...den kändes så äkta...nästan som om den var äkta. Jag ställde mig upp
och ruskade ur håret från skräpet. När jag gnuggat mig i ögonen tittad jag mig omkring i
mitt hus. Men...det här var inte mitt hus? Jag var i ett dunkelt rum med väggar, tak och
golv av betong. Endast ett litet fönster fanns långt upp på väggen där det sipprade in lite,
lite ljus ifrån. Det måste betyda att jag var i en källare. Det här rummet påminnde mig om
något...Min dröm! Nej, det kan inte vara sant! Var jag i min egen dröm?! Jag tog ett steg
innan jag kom på att jag hade krafter så att jag kunde tända ljus så att jag såg något.
Jag slöt ögonen och knöt näven. När jag öppnade handen kom en stor förvåning för mig när jag
såg...ingenting... Min hand hade ingen eld eller låga i sig. Dn var en helt vanlig hand som
alla andras... en vanlig hand...men... hur? I drömmen var Nik den som skadade och gjorde
hemska saker men i verkligheten...i verkligheten var han väll snäll? Mitt huvud snurrade.
Jag var verkligen trött nu...Mina ben vinglade och jag snubblade när jag försökte ta ett
steg framåt. En smäll hödres och en stor och muskulös man steg in i rummet och lämmnade
dörren öppen. Från dörren kom det ganska mycket ljus så man såg iallafall sina egna blodiga,
smala fingrar. Mannen gick emot mig med långa, hotfulla steg. Hans hår var rufsigt och han
var ENORM...hans hud skiftade i grön men det var nog bara ljuset...hoppades jag.
"Hrmfm...det här var inte mitt fel vet du? Det är ditt...Nu ska du berätta ... Hmrftm!...
för mig varför du kom hit..." Mannn stod i skuggan av dörren och man såg honom hånle. Han
tog tt steg framåt och han hostade till. När han hostade såg det ut som om den muskulösa och
onormalt stora mannen krympte en aning. Han gick emot mig och när han kom ut ur skuggan och
in i ljuset såg jag , till min förskräckelse, att det var...Nik! Hur kunde det vara Nik? Han
var ju hemma? Eller?
"Nu Hmrpt, nu är du inte så cool längre va? Va?! " Han vrålade orden i mitt öra och jag såg
förskräckt på honom. Han krympte verkligen när han hostade! Jag måste handla fort, och det
var nu! Dörren stod på glänt och jag var så liten att jag skulle kunna slinka igenom där om
jag var snabb.Nik var så stor och hans ben var så långa att jag skulle kunna slinka mellan
hans bn eftersom han tog upp resten av rummet så jag kunde inte ta mig förbi honom. Jag var
ganska snabb och jag var tvungen at skynda mig innan han hostade igen och krympte. Jag tog
sats och hoppade.
Kapitel 4
Fjärde kapitlet! Bli inte för rädda nu! xD Hoppas ni gillar det :)
Jag började gå hemmåt med rask takt. Det hade blivit mörkt och man visste aldrig vad som gömde sig i skogen eller bakom nästa gatuhörn. Även om jag kunde försvara mig gott och väl så ville jag inte precis visa upp vad jag kunde. Jag gillade egentligen inte mörker...alls. Jag försökte att inte tänka på det genom att vissla en glad liten melodi som jag kommer ihåg sen barnsben. Det fanns en sång till men jag kommer inte ihåg den klart. Det var något med
"Om du sviker, jag förlåter
om du såras, jag med dig gråter"
Jag nynnade på melodin och gick snabbare i takt med mina egna hjärtslag. Hur långt in gick vi egentligen? Jag borde väll åtminstonde komma ifrån skogen? Gick jag i cirklar? Jag kunde ju vägen hem, jag har ju gått här så många gånger...var jag vilse? Plötsligt hördes en duns och sedan en mörk viskande röst.
" Ta det lugnt nu, jag ska inte skada dig om du inte gör motstånd...heheheh..."
Jag vände mig om och allt blev svart.
...
Några Minuter Senare...
Jag vaknade i ett mörkt, dunkelt rum med bara ett fönster som det sipprade in lite ljus igenom. Jag tog mig för huvudet. Det var något kletigt på mina fingrar och på min panna. Jag kollade på fingrarna och såg ett rödaktigt klet. Jag blödde och hela mitt huvud bultade och mina knän sved. Vart var jag?
" Ha..Hallå? Är d...d...det någon d...där?" frågade jag med darrig och svag röst. Det var iskallt här och jag hade bara på mig en kort kjol och ett linne som jag hade på mig när jag gick hem från skogen...tror jag... Jag kom inte ihåg mycke från skogen men jag hade varit med någon...Nik kanske...sen hade jag gått hem och... så blev det svart... Plötsligt försvann det lilla ljus som fanns och jag hörde fotsteg komma mot mig.
" Nu är du inte så tuff va? Utan dina "Krafter"?! va?! svara mig då för fan!!"
Jag kände igen den mörka rösten och ju mer den skrek, desto ljusare blev rösten. Efter en stunds skrikande och svärande förstod jag vems röst det var. Det var Niks röst som skrek åt mig att ställa mig upp och svara. Jag gjorde som Nik sa och ställde mig upp. Mina ben var vingliga och svaga och jag kunde precis hålla mig stående. Jag öppnade min mun för att sga något när det smälldes igen av en hård smäll från den knutna näven som troligtvis tillhörde Nik...Jag dunsade ner på golvet igen och kände hur smärtan långsam spred sig ut i käken och ner mot halsen. Mina armar och ben händer darrade av både kyla och smärta och jag önskade för första gången att jag skulle dö för att slippa smärtan. Hur hände det här egentligen? Hur kom jag till det här hemska stället? Hur blev Nik så stor och stark? Hur kunde han slå mig, om och om igen, utan att reageara på mina skrik och mina försök att slå tillbaka? Mina armar och ben var som sten, fastfrusna. Jag kunde inte röra de hur mycket jag än försökte.
Hur skulle jag ta mig ur det här? Det enda jag ville var att uppfylla mitt uppdrag, att hitta och hjälpa någon i nöd och att få någon med krafter att komma och registrera sig i Morkania....Hur skulle jag göra det? Det fanns väll inte någon i nöd som jag kunde hjälpa? Och vem me krafter skulle frivilligt åka till Morkania för att reistrera sig så att man blir fånge för livet? Nu registrerar man dem med krafter redan som barn som jag blev...det finns inget jag kan göra åt det nu, men Nik? Hur skulle jag någonsin klara mig ur det här?
Jag började gå hemmåt med rask takt. Det hade blivit mörkt och man visste aldrig vad som gömde sig i skogen eller bakom nästa gatuhörn. Även om jag kunde försvara mig gott och väl så ville jag inte precis visa upp vad jag kunde. Jag gillade egentligen inte mörker...alls. Jag försökte att inte tänka på det genom att vissla en glad liten melodi som jag kommer ihåg sen barnsben. Det fanns en sång till men jag kommer inte ihåg den klart. Det var något med
"Om du sviker, jag förlåter
om du såras, jag med dig gråter"
Jag nynnade på melodin och gick snabbare i takt med mina egna hjärtslag. Hur långt in gick vi egentligen? Jag borde väll åtminstonde komma ifrån skogen? Gick jag i cirklar? Jag kunde ju vägen hem, jag har ju gått här så många gånger...var jag vilse? Plötsligt hördes en duns och sedan en mörk viskande röst.
" Ta det lugnt nu, jag ska inte skada dig om du inte gör motstånd...heheheh..."
Jag vände mig om och allt blev svart.
...
Några Minuter Senare...
Jag vaknade i ett mörkt, dunkelt rum med bara ett fönster som det sipprade in lite ljus igenom. Jag tog mig för huvudet. Det var något kletigt på mina fingrar och på min panna. Jag kollade på fingrarna och såg ett rödaktigt klet. Jag blödde och hela mitt huvud bultade och mina knän sved. Vart var jag?
" Ha..Hallå? Är d...d...det någon d...där?" frågade jag med darrig och svag röst. Det var iskallt här och jag hade bara på mig en kort kjol och ett linne som jag hade på mig när jag gick hem från skogen...tror jag... Jag kom inte ihåg mycke från skogen men jag hade varit med någon...Nik kanske...sen hade jag gått hem och... så blev det svart... Plötsligt försvann det lilla ljus som fanns och jag hörde fotsteg komma mot mig.
" Nu är du inte så tuff va? Utan dina "Krafter"?! va?! svara mig då för fan!!"
Jag kände igen den mörka rösten och ju mer den skrek, desto ljusare blev rösten. Efter en stunds skrikande och svärande förstod jag vems röst det var. Det var Niks röst som skrek åt mig att ställa mig upp och svara. Jag gjorde som Nik sa och ställde mig upp. Mina ben var vingliga och svaga och jag kunde precis hålla mig stående. Jag öppnade min mun för att sga något när det smälldes igen av en hård smäll från den knutna näven som troligtvis tillhörde Nik...Jag dunsade ner på golvet igen och kände hur smärtan långsam spred sig ut i käken och ner mot halsen. Mina armar och ben händer darrade av både kyla och smärta och jag önskade för första gången att jag skulle dö för att slippa smärtan. Hur hände det här egentligen? Hur kom jag till det här hemska stället? Hur blev Nik så stor och stark? Hur kunde han slå mig, om och om igen, utan att reageara på mina skrik och mina försök att slå tillbaka? Mina armar och ben var som sten, fastfrusna. Jag kunde inte röra de hur mycket jag än försökte.
Hur skulle jag ta mig ur det här? Det enda jag ville var att uppfylla mitt uppdrag, att hitta och hjälpa någon i nöd och att få någon med krafter att komma och registrera sig i Morkania....Hur skulle jag göra det? Det fanns väll inte någon i nöd som jag kunde hjälpa? Och vem me krafter skulle frivilligt åka till Morkania för att reistrera sig så att man blir fånge för livet? Nu registrerar man dem med krafter redan som barn som jag blev...det finns inget jag kan göra åt det nu, men Nik? Hur skulle jag någonsin klara mig ur det här?
Kapitel 3
Äntligen kapitel 3, det har varit lite strul idag så jaghar inte kunnat lägga ut ngt förns nu! xD Kul att jag har fått lit fler läsare, kom ihåg att kommentera om ni hittar något fel eller om ni har ngt önskemål XD Ska kapitlena vara kortare eller längre? Jajaj, here it comes! xD <3
Han lutade sig bakåt igen och öppnade munnen men stängde den sakta igen. Jag ville fråga honom varför mitt hjärta hoppade dubbelskutt hela tiden men det skulle nog låta lite tokigt... Plötsligt kändes det som om vi hade varit bästa vänner i åratal fast vi bara hade småsnackat med varandra på rasterna. Han log mot mig och jag log mot honom. Var vi kompisar nu?
"Borde vi typ...träna på våra så kallade krafter?" frågade han och ställde sig upp. Jag ställde mig också upp vi började träna.Nik försökte lyfta upp vattnet ur vattenpöl i skogen och göra vattenbollar av dem. Jag försökte få mig själv att sväva och jag lyckades faktiskt i några sekunder men det var ju alltid något.Nik var glad och han lärde sig mycket av det jag sa och gjorde och tillslut kunde han åtminstondet göra en kula av vatten och kasta den på mig. Vi krattade och hade kul, vi tänkte på minnen. Sedan tänkte vi på framtiden. Vi visste att det skulle komma något och försöka förinta oss. Det var några som inte gillade...såna som vi...som inte ville att vi skulle finnas till...vi var ju missfoster utan något riktigt liv. Hur skulle vi överleva de ögre maktena som bestämde över liv och död? Vem är det egentligen som bestämer över liv och död? Om våran framtid såg ut som den gjorde så var det ng iallafall inte gud som bestämde över oss...varför kulle an då skapa folk som har det svårt? Folk som har det dåligt? Folk som svälter ochsom man vet ska dö snart? Vi satt båda och undrade över det en lång stund. "Jag måste nog gå hem nu...mamma undrar nog vart jag är" sa Nik plötsligt. Nu blev jag undrande.
"Har du en föräldrar? Såna som vi har ju inte det. De blev ju dödade när vi föddes!" Jag tänkte tillbaka till när jag var liten och frågade en av de som "Styrde" vart mina föräldrar var... Det enda de svarade var "De ville inte ha dig,de lämnade alla..."
Jag bor ju inte här egentligen. Jag "bor" i ett hus här som några i Morkania har hyrt åt mig för att inte avslöja mig att jag är föräldrarlös.
"Nej, men det är typ min adoptiv mamma, jag har bara henne. Jag har någon att prata med.Hon har alltid varit där för mig...Måste verkligen dra nu,Hej då...Emma!" jag vinkade hejdå till honom och när han hade gått iväg en bit hörde jag honom säga mitt namn. Jag fortsatte träna mina färdigheter gjorde ett perfekt vattenklot som jag kastade på ett träd som jag hade målat upp en darttavla på. Jag hade bränt in märkena i trädet med mina fingrar när jag precis hade lärt mig att kontrollera elden.Det gick snabbt att lära sig några enkla saker som några av elementen, att töja ut sin kropp och att sväva men jag visste att det här bara var början på en lång och tuff kamp. Det här var bara början av mitt liv.
Han lutade sig bakåt igen och öppnade munnen men stängde den sakta igen. Jag ville fråga honom varför mitt hjärta hoppade dubbelskutt hela tiden men det skulle nog låta lite tokigt... Plötsligt kändes det som om vi hade varit bästa vänner i åratal fast vi bara hade småsnackat med varandra på rasterna. Han log mot mig och jag log mot honom. Var vi kompisar nu?
"Borde vi typ...träna på våra så kallade krafter?" frågade han och ställde sig upp. Jag ställde mig också upp vi började träna.Nik försökte lyfta upp vattnet ur vattenpöl i skogen och göra vattenbollar av dem. Jag försökte få mig själv att sväva och jag lyckades faktiskt i några sekunder men det var ju alltid något.Nik var glad och han lärde sig mycket av det jag sa och gjorde och tillslut kunde han åtminstondet göra en kula av vatten och kasta den på mig. Vi krattade och hade kul, vi tänkte på minnen. Sedan tänkte vi på framtiden. Vi visste att det skulle komma något och försöka förinta oss. Det var några som inte gillade...såna som vi...som inte ville att vi skulle finnas till...vi var ju missfoster utan något riktigt liv. Hur skulle vi överleva de ögre maktena som bestämde över liv och död? Vem är det egentligen som bestämer över liv och död? Om våran framtid såg ut som den gjorde så var det ng iallafall inte gud som bestämde över oss...varför kulle an då skapa folk som har det svårt? Folk som har det dåligt? Folk som svälter ochsom man vet ska dö snart? Vi satt båda och undrade över det en lång stund. "Jag måste nog gå hem nu...mamma undrar nog vart jag är" sa Nik plötsligt. Nu blev jag undrande.
"Har du en föräldrar? Såna som vi har ju inte det. De blev ju dödade när vi föddes!" Jag tänkte tillbaka till när jag var liten och frågade en av de som "Styrde" vart mina föräldrar var... Det enda de svarade var "De ville inte ha dig,de lämnade alla..."
Jag bor ju inte här egentligen. Jag "bor" i ett hus här som några i Morkania har hyrt åt mig för att inte avslöja mig att jag är föräldrarlös.
"Nej, men det är typ min adoptiv mamma, jag har bara henne. Jag har någon att prata med.Hon har alltid varit där för mig...Måste verkligen dra nu,Hej då...Emma!" jag vinkade hejdå till honom och när han hade gått iväg en bit hörde jag honom säga mitt namn. Jag fortsatte träna mina färdigheter gjorde ett perfekt vattenklot som jag kastade på ett träd som jag hade målat upp en darttavla på. Jag hade bränt in märkena i trädet med mina fingrar när jag precis hade lärt mig att kontrollera elden.Det gick snabbt att lära sig några enkla saker som några av elementen, att töja ut sin kropp och att sväva men jag visste att det här bara var början på en lång och tuff kamp. Det här var bara början av mitt liv.
Kapitel 2
Kapitel 2 :) roligt att ni kommenterar Elvira och Emelie! hoppa bara jag får fler läsare än 2 pers... xD okay, here it comes! <3
Han rabblade snabbt upp alla svaren på mina frågor som om han hade läst mina tankar.
" Jag vet vad du är, vad du kan gör, och vart du kommer ifrån. Jag vet också vad ditt
uppdrag här är och jag vill hjälpa dig med det. Jag är nog...Jag har nog samma gåva som du
har...typ..." Jag lät orden sjunka in i mitt en aning tröga huvud, för stunden, och när jag
hade fått in alla snabba ord i huvudet kom jag på mig själv med att stirra på honom med
hakan nere i marken. Jag stängde snabbt munnen och kontrollerade min blick.
" Jag vill inte att du ska lämna mig...jag vill inte skada dig...jag vill hjälpa dig...
Jag var tvungen att samla mig och sedan svarade jag långsamt med väl utvalda ord...Inte!
" Va? Vad? Vill du? Är du? Kan du? Gör du? ...Va?" Jag måste drömma. Är han...en...en
sån..som...jag?! Det va svårt att tänka tanken med honom som håller på med spaghettiarmar
och eldlågor i händerna. Nik...? Som mutant? Jag tittade upp på Nik och han såg att jag
var...förvirrad. Han tog upp en näve mossa och slöt ögonen. När han öppnade ögonen öppnade
han också handen. Mossan hade förvandlats till en hög med aska som vinden tog med sig bort
över skogen. " Nu är det din tur att prata..." sade han och skämdes över att jag inte hade
fått prata förut. "Okej..." Jag var en aning omtöcknad vid just det tillfället. "Ehh...du
vet att du inte är ensam va?" frågade jag och han nickade och blev allvarlig. "Vill du att
jag ska berätta..allt?" Frågade jag utan att ens vilja veta svaret...jag visste redan. Vem
skulle inte vilja veta varför man kunde tända eld med sina bara händer? "Bra, vi kallas
mutanter och bor egenligen inte här.Vi bor i typ ett annat land...man reser genom portaler
och man får bara vara här på ett villkor... att man måste uppfylla ett uppdrag för varje
resa. Man kan resa in i framtiden, det förflutna och till andra världar och dimensioner..."
Jag tittade Nik i ögonen och log. Jag kan också göra saker och man kan träna upp allt och
lära sig mer!" Titta här bara"Jag ställde mig up och töjde ut min arm så att den blev
ungefär dubbelt så lång. Jag tog tag i en sten lika stor som min knytnäve och drog in både
armen och stenen. Jag knöt mina bleka händer om stenen och blundade.Det enda som syntes var
att mina fingrar tryckte till om den gråa matta ytan och ett kras hördes. Jag öppnade
händerna och tusentals små gruskorn föll ner till marken. Jag kollade upp på Nik för att se
hans reaktion och blev en aning förvånad över att han stod och flinade. Han kollade mellan
mig och gruskornen på den kalla marken.
"WOW!" utropade han och visslade till. " När lärde du dig det där?! Och HUR!?" han log brett
mot mig och jag log mot honom. Jag hade aldrig tänkt på hur vacker Nik var i sin grön
vit-randiga tröja med de röda halvkorta byxorna. Hans bleka hud och blodröda läppar.Han tog
min hand och plötsligt kramade han mig och viskade i mitt öra.
" Jag kommer aldrig svika dig..."
Han rabblade snabbt upp alla svaren på mina frågor som om han hade läst mina tankar.
" Jag vet vad du är, vad du kan gör, och vart du kommer ifrån. Jag vet också vad ditt
uppdrag här är och jag vill hjälpa dig med det. Jag är nog...Jag har nog samma gåva som du
har...typ..." Jag lät orden sjunka in i mitt en aning tröga huvud, för stunden, och när jag
hade fått in alla snabba ord i huvudet kom jag på mig själv med att stirra på honom med
hakan nere i marken. Jag stängde snabbt munnen och kontrollerade min blick.
" Jag vill inte att du ska lämna mig...jag vill inte skada dig...jag vill hjälpa dig...
Jag var tvungen att samla mig och sedan svarade jag långsamt med väl utvalda ord...Inte!
" Va? Vad? Vill du? Är du? Kan du? Gör du? ...Va?" Jag måste drömma. Är han...en...en
sån..som...jag?! Det va svårt att tänka tanken med honom som håller på med spaghettiarmar
och eldlågor i händerna. Nik...? Som mutant? Jag tittade upp på Nik och han såg att jag
var...förvirrad. Han tog upp en näve mossa och slöt ögonen. När han öppnade ögonen öppnade
han också handen. Mossan hade förvandlats till en hög med aska som vinden tog med sig bort
över skogen. " Nu är det din tur att prata..." sade han och skämdes över att jag inte hade
fått prata förut. "Okej..." Jag var en aning omtöcknad vid just det tillfället. "Ehh...du
vet att du inte är ensam va?" frågade jag och han nickade och blev allvarlig. "Vill du att
jag ska berätta..allt?" Frågade jag utan att ens vilja veta svaret...jag visste redan. Vem
skulle inte vilja veta varför man kunde tända eld med sina bara händer? "Bra, vi kallas
mutanter och bor egenligen inte här.Vi bor i typ ett annat land...man reser genom portaler
och man får bara vara här på ett villkor... att man måste uppfylla ett uppdrag för varje
resa. Man kan resa in i framtiden, det förflutna och till andra världar och dimensioner..."
Jag tittade Nik i ögonen och log. Jag kan också göra saker och man kan träna upp allt och
lära sig mer!" Titta här bara"Jag ställde mig up och töjde ut min arm så att den blev
ungefär dubbelt så lång. Jag tog tag i en sten lika stor som min knytnäve och drog in både
armen och stenen. Jag knöt mina bleka händer om stenen och blundade.Det enda som syntes var
att mina fingrar tryckte till om den gråa matta ytan och ett kras hördes. Jag öppnade
händerna och tusentals små gruskorn föll ner till marken. Jag kollade upp på Nik för att se
hans reaktion och blev en aning förvånad över att han stod och flinade. Han kollade mellan
mig och gruskornen på den kalla marken.
"WOW!" utropade han och visslade till. " När lärde du dig det där?! Och HUR!?" han log brett
mot mig och jag log mot honom. Jag hade aldrig tänkt på hur vacker Nik var i sin grön
vit-randiga tröja med de röda halvkorta byxorna. Hans bleka hud och blodröda läppar.Han tog
min hand och plötsligt kramade han mig och viskade i mitt öra.
" Jag kommer aldrig svika dig..."
Kapitel 1
Hehe första kapitelet<3 kommentera på bara och säg vad ni tycker och om ngt ska ändras elr ngt! :D
Borde jag ha kortare kapitel? xD read on! <3
Jag var på skolgården, helt ensam. Jag väntade på någon, utan att riktigt veta vem det var.
Jag hade fått ett mejl från någon som troligtvis gick i min skola. I mejlet stod det at jag
skulle komma till stora stenen på skolgården, där jag nu stod. Solen stod högt och gassande
på himelen. Det var sommarlov. Jag stod i skuggan av det stora, gråa stenen som mer liknade
ett stort klippblock. Jag böjde och tänjde ut fingrarna så att de blev långa och nuddade
armen men jag var försiktig så att ingen skulle se mig. Jag ville ju inte visa vem jag
verkligen var...eller vad jag var...Troligtvis så skulle ingen tro på det om de fick höra
det. Om någon fik reda på vad jag verkligen var skulle jag definitivt bli skickad tillbaka
till mitt hemland som jag faktiskt saknade så mycket..."Morkania" viskade jag lågt med en
röst som man tillochmed kunde höra min starka hemlängtann. Någon ropade mitt namn och jag
vände mig mot rösten. Det såg ut som Niklas som stod där och viftade med armarna.
" Emma, Emma!" Ja, det var han. Nik joggade lätt mot mig och log.
" Hej Nik! " sade jag och log mot mot honom. Hans början till finnar syntes ganska klart i
kontrasten till hans blå och vit randiga tröja. Han hade tagit av sig sina lite töntiga
glasögon i hopp om att se lite finare ut.
" Hej Emma " sade han och log mot mig. " Jag måste visa dig något" Sade han och rösten var
spänd och ivrig. "Ehh...okej?" Nu blev jag nyfiken. Vad skulle han visa?
Han tog min hand och började dra mig mot skogen.
" Vart ska vi?!" Frågade jag en aning desperat och hindrade mina fötter från att slå knut på
varandra när han drog mig genom stockar och stenar. Plötsligt var vi framme. Han satte sig
ner på marken bad hans händer gjorde en gest att jag skulle sätta mig ner framfr honom. "
Jag vet vad du är" Hasplade han ur sig och min haka ramlade ner till marken där jag satt.
Hur kunde han veta det? Bluffade han bara? Och om inte, hur hade han fått reda på det? Jag
hade väll inte berättat det för någon? Eller hade jag?
Borde jag ha kortare kapitel? xD read on! <3
Jag var på skolgården, helt ensam. Jag väntade på någon, utan att riktigt veta vem det var.
Jag hade fått ett mejl från någon som troligtvis gick i min skola. I mejlet stod det at jag
skulle komma till stora stenen på skolgården, där jag nu stod. Solen stod högt och gassande
på himelen. Det var sommarlov. Jag stod i skuggan av det stora, gråa stenen som mer liknade
ett stort klippblock. Jag böjde och tänjde ut fingrarna så att de blev långa och nuddade
armen men jag var försiktig så att ingen skulle se mig. Jag ville ju inte visa vem jag
verkligen var...eller vad jag var...Troligtvis så skulle ingen tro på det om de fick höra
det. Om någon fik reda på vad jag verkligen var skulle jag definitivt bli skickad tillbaka
till mitt hemland som jag faktiskt saknade så mycket..."Morkania" viskade jag lågt med en
röst som man tillochmed kunde höra min starka hemlängtann. Någon ropade mitt namn och jag
vände mig mot rösten. Det såg ut som Niklas som stod där och viftade med armarna.
" Emma, Emma!" Ja, det var han. Nik joggade lätt mot mig och log.
" Hej Nik! " sade jag och log mot mot honom. Hans början till finnar syntes ganska klart i
kontrasten till hans blå och vit randiga tröja. Han hade tagit av sig sina lite töntiga
glasögon i hopp om att se lite finare ut.
" Hej Emma " sade han och log mot mig. " Jag måste visa dig något" Sade han och rösten var
spänd och ivrig. "Ehh...okej?" Nu blev jag nyfiken. Vad skulle han visa?
Han tog min hand och började dra mig mot skogen.
" Vart ska vi?!" Frågade jag en aning desperat och hindrade mina fötter från att slå knut på
varandra när han drog mig genom stockar och stenar. Plötsligt var vi framme. Han satte sig
ner på marken bad hans händer gjorde en gest att jag skulle sätta mig ner framfr honom. "
Jag vet vad du är" Hasplade han ur sig och min haka ramlade ner till marken där jag satt.
Hur kunde han veta det? Bluffade han bara? Och om inte, hur hade han fått reda på det? Jag
hade väll inte berättat det för någon? Eller hade jag?
Välkommen till min nya blogg!
HejHej! :) Välkommen till min blogg/novell! Jag kommer skriva en ganska annorlunda novell. Den kommer handla om en tjej som heter Emma och hennes...annorlunda hemlighet som absolut ingen får veta om. ;) Det här är första gången jag skriver en novell så mobba mig inte för att det är lite cp ;) jaja here it comes! <3
