Kapitel 3
Äntligen kapitel 3, det har varit lite strul idag så jaghar inte kunnat lägga ut ngt förns nu! xD Kul att jag har fått lit fler läsare, kom ihåg att kommentera om ni hittar något fel eller om ni har ngt önskemål XD Ska kapitlena vara kortare eller längre? Jajaj, here it comes! xD <3
Han lutade sig bakåt igen och öppnade munnen men stängde den sakta igen. Jag ville fråga honom varför mitt hjärta hoppade dubbelskutt hela tiden men det skulle nog låta lite tokigt... Plötsligt kändes det som om vi hade varit bästa vänner i åratal fast vi bara hade småsnackat med varandra på rasterna. Han log mot mig och jag log mot honom. Var vi kompisar nu?
"Borde vi typ...träna på våra så kallade krafter?" frågade han och ställde sig upp. Jag ställde mig också upp vi började träna.Nik försökte lyfta upp vattnet ur vattenpöl i skogen och göra vattenbollar av dem. Jag försökte få mig själv att sväva och jag lyckades faktiskt i några sekunder men det var ju alltid något.Nik var glad och han lärde sig mycket av det jag sa och gjorde och tillslut kunde han åtminstondet göra en kula av vatten och kasta den på mig. Vi krattade och hade kul, vi tänkte på minnen. Sedan tänkte vi på framtiden. Vi visste att det skulle komma något och försöka förinta oss. Det var några som inte gillade...såna som vi...som inte ville att vi skulle finnas till...vi var ju missfoster utan något riktigt liv. Hur skulle vi överleva de ögre maktena som bestämde över liv och död? Vem är det egentligen som bestämer över liv och död? Om våran framtid såg ut som den gjorde så var det ng iallafall inte gud som bestämde över oss...varför kulle an då skapa folk som har det svårt? Folk som har det dåligt? Folk som svälter ochsom man vet ska dö snart? Vi satt båda och undrade över det en lång stund. "Jag måste nog gå hem nu...mamma undrar nog vart jag är" sa Nik plötsligt. Nu blev jag undrande.
"Har du en föräldrar? Såna som vi har ju inte det. De blev ju dödade när vi föddes!" Jag tänkte tillbaka till när jag var liten och frågade en av de som "Styrde" vart mina föräldrar var... Det enda de svarade var "De ville inte ha dig,de lämnade alla..."
Jag bor ju inte här egentligen. Jag "bor" i ett hus här som några i Morkania har hyrt åt mig för att inte avslöja mig att jag är föräldrarlös.
"Nej, men det är typ min adoptiv mamma, jag har bara henne. Jag har någon att prata med.Hon har alltid varit där för mig...Måste verkligen dra nu,Hej då...Emma!" jag vinkade hejdå till honom och när han hade gått iväg en bit hörde jag honom säga mitt namn. Jag fortsatte träna mina färdigheter gjorde ett perfekt vattenklot som jag kastade på ett träd som jag hade målat upp en darttavla på. Jag hade bränt in märkena i trädet med mina fingrar när jag precis hade lärt mig att kontrollera elden.Det gick snabbt att lära sig några enkla saker som några av elementen, att töja ut sin kropp och att sväva men jag visste att det här bara var början på en lång och tuff kamp. Det här var bara början av mitt liv.
Han lutade sig bakåt igen och öppnade munnen men stängde den sakta igen. Jag ville fråga honom varför mitt hjärta hoppade dubbelskutt hela tiden men det skulle nog låta lite tokigt... Plötsligt kändes det som om vi hade varit bästa vänner i åratal fast vi bara hade småsnackat med varandra på rasterna. Han log mot mig och jag log mot honom. Var vi kompisar nu?
"Borde vi typ...träna på våra så kallade krafter?" frågade han och ställde sig upp. Jag ställde mig också upp vi började träna.Nik försökte lyfta upp vattnet ur vattenpöl i skogen och göra vattenbollar av dem. Jag försökte få mig själv att sväva och jag lyckades faktiskt i några sekunder men det var ju alltid något.Nik var glad och han lärde sig mycket av det jag sa och gjorde och tillslut kunde han åtminstondet göra en kula av vatten och kasta den på mig. Vi krattade och hade kul, vi tänkte på minnen. Sedan tänkte vi på framtiden. Vi visste att det skulle komma något och försöka förinta oss. Det var några som inte gillade...såna som vi...som inte ville att vi skulle finnas till...vi var ju missfoster utan något riktigt liv. Hur skulle vi överleva de ögre maktena som bestämde över liv och död? Vem är det egentligen som bestämer över liv och död? Om våran framtid såg ut som den gjorde så var det ng iallafall inte gud som bestämde över oss...varför kulle an då skapa folk som har det svårt? Folk som har det dåligt? Folk som svälter ochsom man vet ska dö snart? Vi satt båda och undrade över det en lång stund. "Jag måste nog gå hem nu...mamma undrar nog vart jag är" sa Nik plötsligt. Nu blev jag undrande.
"Har du en föräldrar? Såna som vi har ju inte det. De blev ju dödade när vi föddes!" Jag tänkte tillbaka till när jag var liten och frågade en av de som "Styrde" vart mina föräldrar var... Det enda de svarade var "De ville inte ha dig,de lämnade alla..."
Jag bor ju inte här egentligen. Jag "bor" i ett hus här som några i Morkania har hyrt åt mig för att inte avslöja mig att jag är föräldrarlös.
"Nej, men det är typ min adoptiv mamma, jag har bara henne. Jag har någon att prata med.Hon har alltid varit där för mig...Måste verkligen dra nu,Hej då...Emma!" jag vinkade hejdå till honom och när han hade gått iväg en bit hörde jag honom säga mitt namn. Jag fortsatte träna mina färdigheter gjorde ett perfekt vattenklot som jag kastade på ett träd som jag hade målat upp en darttavla på. Jag hade bränt in märkena i trädet med mina fingrar när jag precis hade lärt mig att kontrollera elden.Det gick snabbt att lära sig några enkla saker som några av elementen, att töja ut sin kropp och att sväva men jag visste att det här bara var början på en lång och tuff kamp. Det här var bara början av mitt liv.
Kommentarer
Trackback
